Vaggvisa för vakna

Här ligger jag och sjunger
En vaggvisa för mig själv

Och många säger att
Vad skönt när det blir natt
Och sömnen är en gåva
Men jag, jag kan inte sova
Vad ska man göra då?
Vad ska jag tänka på?
Jag tror jag måste blunda
För allting måste jag blunda

Hur var det nu igen
Jag sjöng för längesen
Jo, kära min docka blunda och sov
Det blåser så kallt i världen

Blunda och sov
Det blåser så kallt
Blunda och sov

Vi ror till fiskeskär
Små fiskar finns det där
Och sen så ror vi barnet
Och katten hänger i garnet
Och världen är så stor
Och söndagskjol åt mor
Och rida, rida ranka
Och hästen som heter Blanka

Nu sover videung
nu sover björk och ljung
nu sover Gud som haver barnen kär
Nu sover trygga räkan

Långt, långt bort härifrån ligger ett berg
Som är en mil högt, en mil långt, och en mil brett
Vart hundrade år, bara en gång vart hundrade år
Kommer en liten fågel flygande och vessar sin näbb mot berget
Och när hela berget är bortnött
Då är evighetens första sekund förbi

Så drömmer vi oss bort
Så glömmer vi oss bort
Så tumlar våra sinnen
Så mjukt bland barndomens minnen

Snart blir du väckt min vän
Men aldrig barn igen
Så köra, kära blunda och sov
Det blåser så kallt uti världen.